English
Svenska



Artikel: Angående nödvändigheten med att höra Guds ord i predikningar.

Uppladdat: 2015-10-24

(Översättning av en predikan av Fr. Hunolt, nionde predikan i den första boken.)

Ämne

Att ofta höra Guds ord i predikningar är nödvändigt. 1St, för de flesta människors frälsning. 2, det är väldigt användbart i allas frälsning. – Predikad på den nionde söndagen efter Pingst.

Text.

"Erat quotidie docens in templo. – Lukas 19:47
"Han lärde livar dag i templet."

Introduktion.


The Dates of the Birth and Death of Jesus Christ Kristus undervisade dagligen i templet, men ändå förblev judarna, som tidigare, härdade i ondska, så att Hans ögon svämmade över och Hans grät bittert när vår Frälsare såg på staden: ”Om du bara hade känt till denna dag” när du inte lider brist på Min lära och vägledning! Åh, om Kristus, Läraren som håller allas hjärtan och sinnen i Sina händer, inte kunde göra mer med Sin undervisning, hur kan jag och andra predikanter klaga över att våra ord ofta frambringar så lite frukt i våra åhörares hjärtan? Ändå är det en beklagansvärd sak! Varje söndag och helgdag ropar vi ut, eller snarare, Kristus gör det genom oss; hur många Kristna lever bättre liv tack vare det? Vi skall nu se anledningen till det, mina kära bröder. Många kommer inte till predikningarna; många kommer inte som de borde; andra lyssnar inte som de borde; andra går inte åstad som de borde. Dessa fyra brister skall vara ämnet för de nästkommande fyra predikningarna eller instruktionerna. Och det är på detta ämne som frukten av alla andra predikningar är beroende; om vi inte förstår och praktiserar vad det lär oss kommer inte annan predikan vara fruktsam för själar. Idag skall jag börja med de som inte kommer till predikningar.

Plan över diskursen.

Att höra Guds ord i predikningar är nödvändigt för majoriteten av människornas frälsning. Det kommer vara den första delen. Det är väldigt användbart för allas frälsning. Så kommer den andra delen vara.
Åh, Heliga Ande, Du allena skall tala med predikanternas munnar och röra deras åhörare. Vi ber Dig, genom Maria, Din jungfruliga gemål och genom de heliga änglarnas förbön som utdelare av Dina nåder, uppväck i oss den nödvändiga glöden, så att vi i framtiden må höra Ditt Gudomliga ord med vilja.

Första Delen.

Han som är okunnig om någonting som han är bunden att känna till är under nödvändighet att lära sig och bli undervisad. I naturens ordinära gång är ingen född kunnig. Vi för alla med oss okunnighet, som en effekt av arvssynden, in i denna världen; vi vaggas med den och den följer oss under många år. Föräldrar vet av erfarenhet vilket besvär det är för dem att uppfostra barnen innan de kan ta hand om sig själva. Av denna anledning är universitet och skolor etablerade i städer för att ge instruktion i allsköns konster och vetenskaper. På en plats, undervisas unga människor i Latin och andra främmande språk; på en annan, retorik; här kan vi lära oss världslig visdom; där, teologi; här är de instruerade i lag; där i fäktning, dans, sång och musik; och det finns ingen som skulle försöka sig på ett yrke såvida han inte varit ihärdig i att lära sig på skolan och gått igenom den långa och tröttsamma uppgiften att lära sig det som är nödvändigt.
Nu om lärdom och utbildning är nödvändig för naturliga vetenskaper och fåfänga konster, hur mycket mer är det inte nödvändigt för konsten att leva och dö väl, och ett Kristet och heligt sätt? Är det förstnämnda viktigare än det sistnämnda? frågar den H. Hieronimus: ”Vi lär oss alla andra konster med hjälp av en lärare; är detta av så lite värde att ingen lärare är nödvändig för det?” Och ändå, detta är konsternas konst, det viktigaste som kan engagera vår uppmärksamhet, på vilket vår odödliga själ och eviga lycka beror; nej, det är det enda som av nödvändighet måste uppehålla oss, den enda konst som vi måste vara alltigenom bekanta med. Jag må inte kunna tala latin eller andra främmande språk, men jag kan likväl komma till himmelriket med mitt modersmål; jag kunde till och med komma dig om jag var stum och oförmögen att tala. Jag har inte utövat dans eller fäktning, men det kommer inte hindra min eviga lycka; det finns varken dans eller fäktning i himmelriket. Jag må inte ha någon kunskap om lag, men jag kan finna min väg till himmelriket. Men om jag är okunnig i den enda nödvändiga vetenskapen, den att leva ett heligt liv, då kommer ingen av de andra hjälpa mig att frälsa min själ. Om jag känner till och utövar den vetenskapen, då är jag lärd nog för avslutandet av min skapelse.
Men ack! så många det finns som är helt okunniga i denna heliga vetenskap. Den största delen av Kristna, även de som världen ser på som visa, skickliga och lära, är blott nybörjare i kunskapen om det som berör deras själ och deras eviga glädje. De vet mycket väl hur de skall leva inför världen enligt deras station och position, men de är väldigt okunniga angående hur de skall leva för Himmelen; de bekänner sig, sannerligen, efterföljare av Evangeliets lag, men de vet väldigt lite om dess olika obligationer, och mycket mindre hur de själva skall leva som Kristna; de kan undervisa andra i världsliga affärer, men de är obekanta i de allra första reglerna och principerna i frälsningens vetenskap; för världsliga ting har de hundra ögon, för spirituella, inte ett enda som de kan se klart med. Därför ha jag anledning att jämföra dessa människor med monomaner, som är intresserade enbart av en sak, medan de kan tala under en halv dag om olika saker utan att ge några tecken på vansinne; men så fort den punkten vidrörs som är källan till deras vansinne, då är det lätt att se att de inte konsekventa och att de inte har den fulla användningen av sitt förstånd. Se den mannen, så försiktig han är i sina hushållsaffärer, så noggrann han är i allt han tar sig för, för att hålla sig själv och sin familj anständiga; hur förutseende och skicklig han är i köpande och handlande och att föra räkenskaper; så snabb han är i att förutse faror och förluster och hur noga han undviker dem; då ivrig och omsorgsfull han är i att utnyttja varje tillfälle som erbjuds; hur väl han vet hur man hanteras med folk och hur man behandlar dem enligt sin rang och position. Du förundras över hans försiktighet, hans intelligens, hans slughet hans skicklighet. Men fråga samma man om någonting som rör det framtida livet, hans själ, hans frälsning eller hans Gud; fråga honom vad som är meningen med förakt för världen, självförnekelse, köttets späkning, fattigdom i ande, ödmjukhetens nödvändighet, oavbruten ånger, kärlek till korset, tålamod under motgångar, förening med Gud, nöjdhet med den Gudomliga Försynen, renhet i sina handlingars intention, kärleken till sin nästa och till sina fiender, hunger och törst efter rättvisa. Fråga honom var han vet och tänker angående Gud, vilken oändliga Majestät förolämpas av den minsta av synder; Hans rättvisas hårdhet, vilken straffar stundens synd med en evighet i eld; den oåterkalleliga förlusten orsakad av synd; flykten från farliga sammanhang, så nödvändigt att undvika synd; ärligheten i sorgen som är nödvändig för syndernas förlåtelse; dödstimmans osäkerhet, som kommer avsluta allt; heligheten i Guds bud, och hur man måste lyda dem enligt sin samhällsposition; den oerhört stora belöning utlovad till den rättfärdiga; glädjen hos Guds tjänare som älskar Honom över allt; och många andra ting som en Kristen är bunden att känna till och följa. Åh, vilken idiot du kommer finna honom att vara i dessa ting! Han kommer tala och döma om dem som en blind man gör med färg, eller som monomanen om sin specifika galenskap; dessa ting är okända för honom, han förstår dem inte. Begrunda hans sätt att leva och jämför det med vår tros bud och regler och du kommer finna ett misstag efter att annat, ett fel efter ett annat, ett fall och en synd efter en annan; som om alla ting i livet efter detta inte var någonting för honom. Så inte konstigt att han känner till så lite om dem! Hur kunde det vara på annat sätt? Han lärde sig aldrig den vetenskapen; han har aldrig insupit det med sin moders mjölk.
Raka motsatsen, det är den beklagansvärda situationen för oss alla, kommen av arvssynden, att vår förståelse är förmörkad och förblindad i de ting som rör Gud, vår själ och dess frälsning; och det skulle så förbliva om den inte var övernaturligt upplyst: så att, enligt Aposteln, vi inte ens kan tänka någonting gott på egen hand. [2 Kor. 3:3] Om han vid någon tid har mottagit detta ljus, om han har vetat någonting, nej, till och med allt om det, har han förlorat allt igen; för det är en annan av våra skamfulla eländen när vi talar om detta, att det inte finns någonting som så lätt blir bortglömt som konsten och vetenskapen om Gudomliga och himmelska saker, såvida man inte konstant förvarar dem i sitt medvetande och oupphörligen studerar och praktiserar dem. Även om han bevarar lite kunskap och minnen av finns de utanför hans medvetande , hans uppmärksamhet är distraherad från dem av tusentals tankar, åtaganden och bekymmer. Om han tänker på dem, om han förståelse är övertygad om hans plikt att reglera sitt liv enligt den Kristna Lagens helighet, förblir fortfarande hans vilja långsam och inaktiv. Och vem kan göra alla dessa ting? frågar han sig själv. Tar han råd av sin egen natur och inställning? Men den är korrupt och kommer leda honom i en helt annat riktning. Frågar han, och följer rådet från någon som han själv? Då är det en blind man som leder en annan. Tittar han på sedvänjorna och handlingarna i världen för instruktion? Ack! dess falska värden är helt i motsats till Kristus, och följaktligen ljuger och förråder de.
Så att en man av denna sort, av vilka det finns oändliga individer, om han önskar uppnå evig lycka, måste gå till någon skola i vilken han kan lära sig hur man lever fromt, eller åtminstone uppmanas att göra det. Och vilken sorts skola är det? En till vilken den Katolska Kyrkan kallar hennes barn på utpekade dagar, på i vilken goda Kristna samlas för att höra predikningar och uppmaningar. De är offentliga läroverk, och må närvaras av alla, stor och liten, rik och fattig, mästare och tjänare, lärd och okunnig, klerk och lekman, män och kvinnor, utan distinktion. De är heliga skolor, i vilka enbart heliga ting och de som leder till helighet behandlas, nämligen hur vi borde tänka, handla och arbeta som Kristna. De är trygga och säkra skolor för ämnena behandlade i dem är baserade på Guds Ord; läraren som ger undervisningen är den Eviga Visdomen, den ofelbara Gud Han själv. Om du enbart ser till personen som står i predikstolen och talar, ser du bara en fattig dödlig, som drabbas av samma fel och misstag som ni själva; som likt er är benägen till ondska, som kan synda likt er, och som ibland till och med är en mer ofrom och ondskefull syndare än alla er tillsammans; och som, därför, själv är i behov av predikningar, uppmaningar och varningar. Men glöm inte det ämbete han är tilltrodd med; i det kan ni finna en annan lärare som inte an förråda er. Aposteln säger i alla Kristna predikanters namn: ”Vi äro således sändebud i Kristi ställe, som om Gud förmanade genom oss.” [2 Kor. 5:20]. Det är Gud som använder våra tungor för att skrämmer er bort från synd, för att uppmana er till gott, och för att förklara Hans vilja för er. Herren Själv säger till dem: ”Han som hör er hör Mig.” ”För det är icke ni som talar, utan er Faders ande talar i er.”
Gud kunde sannerligen instruera er ignoranta förståelse i gott, Han kunde sporra er lättjefulla vilja i Sin egen Person som Han i den Gamla Lagen talade till Profeterna; men, enligt det nuvarande och vanliga upplägget av Hans Försyn, vill Han att människorna skall bli undervisade och instruerade av människor, och inte på något annat sätt. Därav ser vi att även om vår Frälsare uppenbarade Sig för Paulus för att konvertera honom ändå sände honom till Ananias som skulle undervisa och instruera honom i vad han skulle göra och hur han skulle leva. Detta verktyg använder Gud nu så ofta att den H. Augustinus säger att han skulle vara skyldig till obetänksamhet som skulle söka att bli upplyst utan att höra predikningar. Kan någon hoppas på att bortförklara sin egen ignorans och frigöra sig själv ifrån alla synder som han begår mot sitt livs plikter; att ursäkta och urskulda sig själv från försummandet av så många goda verk som den Kristna Lagen kräver av honom, när han sällan eller aldrig hör Guds Ord predikat? Ni kommer säga att ni inte visste att en sådan sak var en synd, att ni inte trodde att ni var bundna att utföra en sådan god gärning; men ni borde, och ni kunde ha lärt er. Varför är det så många instruktioner, uppmaningar och predikningar på söndagar och helgdagar i så många kyrkor? Är de inte för er liksom för andra? Skulle den man som bryter mot sin härskares lag vara ursäktad för att han medvetet var frånvarande när lagen offentliggjordes? Skulle han vara fri från all skuld för att han säger, Jag visste ingenting om det? Han skulle ha känt till det, han skulle ha undersökt det: lagen offentliggjordes för alla.
Det är därför nödvändigt att höra predikningar uppmärksamt och ofta, för de som är ignoranta i många ämnen kopplade till deras eviga frälsning, och även för de som glömmer dessa eller som inte tänker på dem, eller som inte kan tänka på dem med tillräcklig uppmärksamhet för att de hela veckan är upptagna med timliga göromål. Jag lämnar det till er själva att säga, mina kära bröder, huruvida antalet av sådana personer inte är stort, nej, huruvida det inte inkluderar den stora majoriteten av människor i världen? På grund av denna nödvändighet hindrar den Katolska Kyrkan ingen att höra predikningar även om hon förbjuder exkommuniserade personer att höra Mässan till och med på söndagar och helgdagar. Och jag är helt övertygad om att det finns vissa i ett sådant stadium att det skulle göra dem mycket mer gott, då det är mycket mer nödvändigt för dem, att höra en predikan än att höra Mässan eller mottaga den heliga kommunionen, och kanske skulle deras synder vara värre och farligare om de försummade det förstnämnda än om de försummade det sistnämnda. Även om det finns många som inte är i absolut behov av att höra predikningar för att frälsa deras själar, så är predikningar det största hjälpmedlet för alla, som vi skall se in den

Andra Delen.

Det frekventa åhörandet av predikningar är mycket användbart för alla Kristnas frälsning, oavsett vem de är. Det är användbart för dem som är i ett stadium av synd, och för dem som är i ett stadium av nåd. När det kommer till syndarna så jämförs dem i den Heliga Skriften med personer som sover, enligt uppmaningen av Aposteln till Romarna: ”att det är tid för oss att uppstå från sömnen;”[Rom. 13:11] Föreställ er, mina bröder, att du ser någon försjunken i en djup sömn; man behöver honom fort för någon form av viktig affär; tjänaren går till hans dörr och knackar varsamt, då han tänker att det skall vara tillräckligt för att väcka hans mästare; men det är inte tillräckligt. Han knackar igen, men hör inga rörelsen där inne och till sist går han in i rummet och drar sängdrapperiet åt sidan och låter ljuset falla i hans mästares ansikte: men till och med detta är inte tillräckligt. Till slut ropar han en gång, två och tre gånger i hans öra att han genast måste stiga upp, det finns en viktig angelägenhet att ta hand om, och den senare öppnar sina ögon lite vänder sig på sidan och somnar igen. Vad kan man göra nu? Han måste skakas och bli dragen i oavsett om han vill det eller inte tills han är helt vaken. Det är en sann bild av en person försjunken i syndens sömn, som helt glömmer sin själ, och inte tänker på annat än att tillfredsställa sina otyglade begär. Ibland knackar en god tanke på hans hjärta, för att påminna honom om att han befinner sig i ett dåligt stadium; att livet som han har levt fram till nu inte kan sluta väl och ändå vill han inte får sig själv att överge sina onda vägar. Den frommes goda exempel skiner i hans ögon, men det kan inte får dem att öppna sig själva för nödvändigheten i förbättring. Hans samvete varnar honom, det kallar och ropar till honom: Det du gör är inte rätt! Det är hög tid för sig att vakna från din sömn och att anta ett annat sätt att leva. Härpå börjar han känna sig besvärad, att sucka och klaga, men han faller tillbaka igen in i sin tidigare sömn. Då måste barmhärtighetens Gud gå till honom och knacka på hans hjärta med Hans predikants levande röst för att väcka honom och uppmana honom så som Aposteln gör med Timoteus: ”Predika ordet, håll på i tid och otid” oavsett det irriterar eller inte ”öfverbevisa, förmana, bestraffa, i det du undervisar med allt tålamod.” [2 Tim 4:2] Predikanten knackar enligt Gudomlig inspiration. Ibland skrämmer han syndaren genom hot om en olycklig död, om en hård dom, om helvetets eviga eld så vida han inte gör bot. Ibland lovar han en evig belöning och perfekt lycka i himmelen. Ibland gör han honom besvärad genom att beskriva Guds oändliga majestät, som förolämpas av synd och den fruktansvärda domen av den Gudomliga rättvisan. Eller han uppmuntrar honom genom att påminna honom om tålmodigheten, barmhärtigheten och godheten hos Gud, genom vilken Han alltid är redo att ta emot en syndare. Ibland fördömer han ondskan i en förgången synd eller uppmana till gott genom att beskriva dygdens skönhet och själsfriden som en rättfärdig man åtnjuter. Ibland ropar han ut: ”Försona dig med Gud” gör bot eller så är du förlorad; återställ de olovliga tingen, lämna dåligt sällskap, ge upp orenhet, undvik tillfällen nära till synd, eller du kommer vara förlorad; förlåt din fiende, bli vän med honom med vilken du hittills har levt i hat och osämja, rätta till den dåliga vanan att svära, eller du kommer vara förlorad. Sådana varningar är den kortaste och säkraste vägen att vidröra envisa hjärtan (som den H. Augustinus och den H. Krysostomus säger) som Guds söker så att Han må uppväcka dem från syndens sömn. Dessa är de spetsiga pilar som träffar syndaren på en vital plats och uppväcker honom till botgöring. Dessa är de sista sätt som Gud själv använder för att dra dem till Sig. För, som han skapade alla ting genom Sitt Ord; som Han har frälst världen genom Sitt förkroppsligade Ord; som han helgar människan genom de sakramentala orden; så omvänder Han generellt syndaren genom inga andra sätt än Hans ord förklarat i predikningar.
Till denna källa bör alla de underbara konverteringar som har ägt rum under alla tider attribueras. David, upplyst som han var, utförde inte självrannsakan eller gjorde bot innan han hade hört Profeten Natans anklagande röst. Josophat vägrade att upplösa sin dåliga allians innan Jehu tillrättavisade honom. Augustine konverterade inte genom sitt skarpa sinne, inte heller genom sina dagliga studier, eller av samvetets sting, utan sanningen sken över honom genom den H. Ambros predikningar; han övermannades och konverterades av dem. Och, mina kära bröder, om vi kunde se alla människors hemligaste tankar, vilka förvånande förändringar i deras ställningstaganden skulle vi inte märka i dem? Hur ofta skulle vi inte se män som går hem från predikningar mycket annorlunda från vad de var när de kom till den! Hur många, som tänker på ingenting så lite som på förbättringen på deras liv, ändå, rörd av något ord eller något annat, känner inflytandet av en stor nåd från Gud och går hem full av ånger och beslutsamhet att ändra sina liv och att leva bättre och mer from i framtiden!
Detta är inte okänt för den sluga frestaren, och därför försöker han på alla möjliga sätt att förhindra dem som är under hans börda från att höra Guds ord av fruktan för att han skall förlora det villebråd han har fångat i sitt nät. När tiden kommer för predikan placerar han alla sorters svårigheter i deras väg, han föreslår alla sorters ursäkter och undanflykter och multiplicerar olägenheter för att få dem att hata predikningar; eller så håller han dem åtminstone borta från de predikningar som skulle ha haft störst effekt på dem. Om de av en oförutsedd förändring råkar vara närvarande på en predikan i vilken rätt ämne är behandlat för att röra deras samvete försöker han ofta dra dem ut ur kyrkan omedelbart efter att den har påbörjats. Så talar den H. Cyrillus om förrädaren Judas, som under de sista nattvarden lämnade dem under vår Herres tal. Och vet ni varför? frågar han: ”så att han inte skulle bli förmådd att överge sin planerade ondska genom att höra Guds Ord.” Åh, syndare! vem du är må vara, låt dig inte vara bedragen och kvarhållen av djävulen. Förbli inte borta från predikningar om du inte vill fortbli i den blindhet som placerar dig i fara för evigt mörker. Det är inge vits med att söka efter Gudomligt ljus på något annat sätt än på det som Gud generellt sett har etablerat för syndarnas omvändelse, och det är att höra Guds Ord förklarat i predikningar.
Och du rättfärdige! Önskar du att bli stärkt och bestyrkt i rättfärdighet? bevista då ofta på predikningar. Ett vitt plagg, den rättfärdige, oavsett hur vacker och dyrbar den är, kan lätt bli smutsig, den kan snart förlora sin glans och bli förstörd om den inte är tvättad ofta; ett hus, oavsett hur starkt och stort det är kan snart bli ostadigt om delarna som skadas av vind och väder inte repareras; en eld, oavsett hur klart den brinner, kommer snart att slockna om du inte håller den försedd med bränsle; en levande kropp, oavsett hur hälsosam den är, måste ha mat och näring vid vissa tider, annars kommer den snart att dö. Fromma och rättfärdiga själar! åh, vilken dyrbar, och snövit klädnad som utsmyckar dig eftersom du är i ett stadium av saliggörande nåd! Men, ibland faller du genom svaghet, underlåtenhet och ignorans, in i tusen tankar och brister, vilka, även om de inte gör detta plagg svart, ändå befläckar den varje gång med fläckar som förstör dess skönhet och gör den mindre behaglig i Guds ögon. Guds Ord är det vatten om vilket den Visa Mannen säger: ”Han kommer hälla ut Hans visdoms ord som regn.” [Eccli. 39:9]. genom vilken själen renas och fylls med en större kunskap om det Överlägsna Goda enligt Apostelns ord. Men, till hur många stormar utsätts du inte för, alltså dagliga frestelser, faror och tillfällen att synda? Och om dessa inte konstant är bekämpade kommer då inte byggnaden att falla? Kyrkan, i vilken Guds Ord förklaras, är det vapenförråd från vilket ni måste utrusta dig med vapen för att besegra era själar fiende och för att försvara er mot alla anfall. Era själar är i ett hälsosamt tillstånd ; Guds Ord är deras föda och näring; den H. Johannes Chrysostomus säger, ”vilken föda är för kroppen, Guds Ord är för själen.” Om ni underlåter att ge era kroppar denna föda, kommer de bli svaga i Guds tjänst, kommer bli kalla och dö i brist på styrka. Ni tycks brinna med kärlek till Gud. Men oavsett hur brinnande denna kärlek är, är den i behov av färsk föda. Var kan detta finnas, om inte i predikningar? Herren säger: ”Är inte Mina ord som en eld?” [Jerem. 23:29], som livar upp vördan genom den konstanta påminnelsen av de Gudomliga mysterierna, och som förvarar och förstärker impulsen till att göra gott.
Och vad skulle jag tänka om allt detta, mina kära bröder? Borde jag glädjas eller frukta, bejubla eller klandra? Jag har verkligen anledning till glädje, när jag tänker på Guds underbara godhet gent emot oss, som skänker detta ljus, denna spirituella föda så ymnigt, få ofta, så generöst på oss framför så många andra. Men, ack! det en denna tanke som får mig att frukta och skaka för oss själva, eftersom vi har så lite vördan för denna värdefulla nåd, och negligerar den så ofta. Kanske finns det många kristna nu för tiden, kanske till och med många av de nu närvarande, till vilka Jeremias ord kan appliceras: ”Herrens ord är gjord till en förebråelse till mig och ett hån hela dagen.” [Jerem. 20:8] För, de som sällan eller aldrig hör en predikan under månaden, eller under sex månader, eller ens under hela året, och vissa av dem för att de fruktar att deras hemliga sår kan komma att bli vidrörda, eller deras samveten uppväckta, eller deras vilan störd, är rädda att bli omvända och att bli inspirerade till att leva bättre liv. Eländiga och blinda människor! vilka andra sätt har ni att bli upplysta till er frälsning? och ändå undviker ni medvetet ljuset som fladdermöss och ugglor!
Det finns andra som sällan eller aldrig kommer till en predikning eftersom de tror att de är visa, lärda, och tillräckligt erfarna. Jag kan själv läsa det i böcker säger de; jag har hört så många redan att det inte finns någon chans att jag hör någonting nytt. Nu, ni borde vara mer ödmjuka; var inte så väldigt högfärdiga; givet att du är tillräckligt lärd; jag kommer tro det av hela mitt hjärta, men är det en anledning till varför du inte står i behov av Guds levande, inspirerande Ord? Hans Ande andas inte överallt och vid alla tider, utan ”det andas där det önskar,” och fördelar dess nåder. Du kan inte höra någonting som du inte har hört tidigare. Må det vara så, men jag säger till dig med säkerhet att du kommer höra många sanningar som du kanske inte redan har praktiserat. Du kan läsa dem i spirituella böcker och kanske i en bättre stil än du skulle höra i predikningar; det kan också vara sant, men det är en sak att läsa och en annan att höra och det är till den senare som Gud har, generellt sett, givit kraften att vidröra hjärtan och utdela den Helige Andens nåd. Regnet som faller från molnen ger en helt annan uppfriskning till jorden, från det som den skulle ha mottagit från artificiell bevattning; och på samma sätt talar Guds ord till ert hjärta, genom Hans tjänares mun är det mycket mer förmöget att producera frukt i er själ än tankarna som er egen klokhet och påhittighet föreslår till er. ”Ve till dig som är vis i dina egna ögon,” [Jes. 5:21] och inte ser de lögner genom vilka djävulen försöker hålla er borta från den Heliga Anden!
Till slut finns det dem som kommer då och då, när det faller dem på, men inte regelbundet. Som om Gud var tvungen att spara Sin nåds ljus, och reservera det till det passar dem att komma för det, och till och med då skulle det vara nödvändigt att ämnet som behandlades skulle passa deras själars stadium. Alla predikningar kan inte behandla alla ämnen, inte heller kan alla vara lika fördelaktigt för varje person; det kan vara att det bara är en predikan till vilken Gud, i Sina visa påbud, har fäst din omvändelse och ditt livs helighet, och din eviga frälsning; och om ni med vilje förringar det tillfället kommer ni kanske aldrig att ha ett liknande igen. Men, tänker ni, om jag missar en predikan kommer jag få den berättad för mig hemma efteråt vad den handlade om. Det är bra och det är ett verk av Kristen kärlek, men det är en annan sak att höra en predikan i andra hand och att höra den själv: predikarens ord må bli repeterade för dig, men inte inspirationerna som Gud sänder till hjärtat. Sådan oförsiktighet är minst sagt ett tecken på ett väldigt likgiltigt begär, av en väldigt svag önskan att höra Guds Ord. Om vi var tvungna att vara utan mat en hel dag, antingen genom brist för att det inte finns något bröd i huset, eller för att vi uppmanades avstå från all näring, skulle vi se det som en väldigt hård sak; och ändå finns det många som genom likgiltighet berövar sina själar på näring under söndagar och helgdagar, och de tänker ingenting om det!
Vilken förvåning det är att de skulle fortsätta i sina synder, eller i sin ljumhet, eller i sin ignorans? Åh, vilket sträng förklaring många Katoliker måste ge eftersom de försummade så många och så ofta förekommande tillfällen att bli uppmanade till gott! Det skall vi se på den dagen då Herren kommer visa var och en av oss hur väl och hur vist Han agerade gällande oss alla; när Han skall visa alla de största nåderna Han är redo att ge till honom, om han hade hört uppmaningarna, inte av prästen utan vilka Gud Själv yttrade genom prästens mun. Han kommer ogillande säga till dem: ”Hur ofta skulle Jag ha” upplyst din ignorans i Predikningar, och du kom inte för att höra dem. I den predikan, o syndare, var Jag redo att ge dig den mäktiga impulsen till sorg och ånger, och att rädda dig från dina onda vanor, ditt dåliga sällskap, och den nära risken för synder; och du ville inte komma. Jag hade då tänkt, åh ljumma Kristna, att göra dig ivrig. Fåfänga man i världen, Jag hade tänkt inspirera dig med äckel för de värdelösa tingen på jorden, och du ville inte komma. Du rika man, Jag skulle ha lärt dig att använda dina rikedomar för ditt slut, och du fattiga man, hur du kunde ha haft fördel av din fattigdom; och du ville inte komma, du ville inte lyssna på mig. Du som har besvär kunde ha funnit tröst och tålamod i dina svårigheter; du rättfärdiga man, kunde ha blivit mer from och kunnat uppnå en högre nivå av ära i himmelen; och du ville inte, du önskade inte; felet är ditt, inte Mitt. Stackars, olycklige själ! som sällan eller aldrig hör en predikning även om det kunde göra det så lätt! De bär med sig ett av de säkraste tecknen av fördömelse, eftersom de inte har någon hunger efter spirituell föda. Så säger Kyrkans Heliga Fäder och Doktorer. Kristus Själv, den Ofelbara sanningen, har sagt: ”Han som är av Gud hör Guds Ord;” ”därför (åh fruktansvärda slutsats!), hör du inte för du är inte av Gud.”; Om du inte är av Gud, har du ingen del i Honom.
Låt det inte vara så, åh Herre, för oss! Alla av oss här närvarande hoppas ha en del av Dig och att inneha Dig i all evighet. Vi tackar Dig från botten av våra hjärtan att Du har givit så mycket ljus på oss. Vi skall söka det regelbundet på de vanliga dagarna, genom att höra Ditt Gudomliga Ord, såvida absolut nödvändighet förhindrar oss. Tala Du till våra hjärtan, Dina tjänare kommer höra Dig. Låt Din Heliga Ande föreslå de ord till Dina predikanter, och tillåt oss att höra dem på ett sådant sätt att de inte är fruktlösa i oss. Amen.